Analyserar mer än gärna sönder precis alla tänkbara tankar. Utan att jag tänker på det?!
Säger sig självt att det inte är så sunt.
Jag försöker hejda mig, men jag har liksom kommit till en nivå där det bara maler på av sig själv.
Just nu grubblar jag mycket dels på pappa Conny.
Eller inte grubblar, men det har tagit mig väldigt hårt, mycket hårdare än vad jag ville och vad jag själv velat inse.
Jag har ju redan gjort detta en gång jag "vägrar" göra det igen.
Men sen kommer verkligheten, i dubbel bemärkelse.
Hela "förlora pappa" scenariot återuppspelas och tar så mycket hårdare.
Och jag tror inte folk riktigt förstår. Vilket resulterar till sura miner (vissa dagar är jag inte lika effektiv jag önskar jag var, kroppen och hjärnan vill inte riktigt samarbeta)
Detta i sin tur gör att jag känner mig ganska dålig och sen är den onda cirkeln i rullning.
Jag ställer höga krav på mig själv.
Mycket högre än andra har på mig, mycket högre än vad jag behöver, mycket högre än vad jag pallar.
Varför?
Jag vet inte riktigt. Folk säger det är för jag vill göra pappa stolt.
Och det är väl självklart- att pappas flicka vill göra pappa stolt.
Och när jag mår dåligt får jag dåligt samvete för jag vet att pappa inte hade velat att jag ska må dåligt, haha- ni hör ju hur sjukt det är.
Jag ska bara lära mig att bryta mönstret.
Göra det bästa av situationen med dom förutsättningar jag har.
Bli snällare mot mig själv.
Älska mig själv.
Precis som dom älskade mig
Min pappa, Conny. Älskade dej precis som sin egna dotter.
SvaraRaderaPappa, vår pappa hade inte vilat se dej må dåligt, ja. Men han hade också blivit glad över att se att du och vi andra bryr oss så mycket om honom att de gör ont i oss alla varje dag. Du behöver inte ha dåligt samvete. Jag mår dåligt varje dag också. Kom ihåg. Att varje dag, 24 timmar om dygnet. Så har du oss, dina syskon och massa mera personer som finns för dej.
Jag älskar dej.
Kram från din lillasyster Malin, som saknar dej.