Året 2013, vi börjar med den dåliga delen. Del 1 av 2.

Det är ju ingen nyhet att detta året har vart ett sjukt blandat år, tyvärr mest åt det negativa.

Årets första månader var dom två bästa månaderna i mitt liv.

Jag utvecklades grymt på gymmet och kände mig bra både psykiskt och kroppsligt

I mars rasade hela mitt liv, längre ner än någonsin tidigare. 

Jag förlorade pappa, igen. 

Jag gick på min fars begravning, igen. 

I mitt envisa jag har jag alltid trott att mina medvetna tankar är det som styr min kropp.

Jag fick känna hur det kändes att befalla mina ben att bära mig utan att lyckas.

Under långt tid föll jag. 

Det jag under 2012 kämpade med att bygga upp var som bortblåst. 

Hjärnspöken och ångest kom tillbaka och hoppet om ett lyckligt liv kändes avlägset.
Mitt liv ligger på backen och jag försöker förbrilt plocka upp mina rester..

Att sedan skada handleden på det. 

Vad ska man säga.

Min träning är min livsstil.

Och köra hoj kunde jag inte göra heller.

Värdelöst om du frågar mig.

Och som om inte det vore nog har jag ett pajat knä som gör att jag inte får hoppa (läs burpee/crossfit) eller springa (läs löpning/crossfit)

I min värld känns detta galet värdelöst.

Jag intalar mig själv att det kommer bli bra.

2014 är året jag ska bli frisk !