Jag skulle tagit tag i detta så mycket tidigare- i flera flera år har jag levt precis på bristningsgränsen.
Men jag har skämts ! Och gör fortfarande delvis..
Och jag har blivit så arg på mig själv att jag inte kan reda ut mitt liv själv.
Sen vet jag att det är så vanligt- vilket gör att jag känner mig svag..
Jag tyckte det var så skönt när en kompis sa "det är ju en brist i kroppen ! Att diabetiker måste få sitt insulin, det förstår folk. Men att deprimerade måste få bla setralin det förstår dom inte"
Jag har tagit hjälp från lite alla möjliga håll, men tyvärr är det sällan man får något resultat direkt.
Och något som är extra viktigt för mig just nu är träningen.
Utan den hade jag inte vart mer än ett russin !

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar