Seriöst ?!

Konstant ytspänning.

Ofta långt över min smärttröskel.

Jag känner mig helt färdig som människa och hinner knappt andas ut förrän jag kommer på mig själv att jag har axlarna upp över öronen.

Hur tar jag mig ur ?!

Jag har satt många nya pb bara på dom sista veckorna, men jag känner inte den där lyckan och glädjen, ungefär som att det ändå inte spelar någon roll ?!

Jag kommer på mig själv att tårarna bara rinner, jag gråter inte medvetet men tårarna rinner.

Jag vill fly. Hela kroppen utsöndrar flykt, men jag vet att det inte blir bättre.

Jag har lätt för att skratta, det kommer jag alltid ha.

Men jag behöver känna lyckan.

Och ingen kan ge mig den utan jag måste traggla med mig själv. 

Jo men heja mig...