Och så var det det där med psykisk ohälsa

Ja, den som inte syns.

Den som får människor att se lata ut.

Den som gör att vi ler på utsidan men trasar sönder oss på insidan.

Den som få accepterar.

Den som få förstår.

Det är ingen nyhet att jag inte mår bra.

Men just nu är det extra tungt.

Läkaren bråkar med mig.

Jobbet bråkar med mig.

Kroppen bråkar med mig och jag ser ingen framtid. 

Jag har konstant värk och har haft allt för länge.

Jag vet inte vad jag vill, för just nu är ingenting kul, och inget känns värt att leva för- förutom Emil.

Patetiskt kan vissa tycka, så må vara.

Det hade vart enklare om man hade haft ett sår- men hur skulle det se ut, om hela bröstkorgen blöder? 

Folk skulle säkert ha lättare att förstå.

Vilket ibland hade vart skönt.

"Det är väl bara att ta tag i dig, ditt liv som är så perfekt"

Jag vill inte leva ett perfekt liv.

Jag vill leva ett lyckligt liv.

Men det kommer en dag då det blir bra. 

Jag vet det. 

Jag har intalat mig själv det.

Det är så jag får livet att gå runt.