En story om livet, eller om dom senaste 3 åren

Idag för 3 år sen föll jag till botten.
Ordagrant.
Mina ben vek sig och jag kunde inte ta mig upp med egen kraft.

Min pappa, som jag kallat för pappa sen min biologiska pappa gick bort, hade tagit samma väg som min biologiska pappa och fanns inte längre med oss, 54 år gammal.

Under dom senaste tre åren har jag vändt mitt liv totalt.
Från att bli sjukskriven och inte finna någon mening med livet till att på riktigt lära känna mig själv, våga ta en annan väg och bli ett bättre jag.

Sen den dagen har jag sett hans biologiska dotter gifta sig med sin pris, sett hans barnbarn komma till världen- som jag dessutom är stolt gudmor till- jag har vart i USA 2 gånger, jag började studera vars examen jag tar om 3 månader och jag ska bli förälder. Tillsammans med den bästa människan jag vet.

Självklart hade jag önskat att min biologiska pappa fanns vid livet, likaså min extrapappa. Men jag tror inte varken mitt eller min systers liv hade sett ut som det gör idag. Och jag tror att vi båda är ganska nöjda med hur livet ser ut.
Förutom det faktum att vi saknar dom.
Så mycket att det gör ont.
Varje dag.