Jag tycker att människor är lika värda oavsett om man har barn eller inte. Att sen människans syn/liv/värderingar/
prioriteringar ändras när man får barn, självklart. Men att komma med spydiga kommentarer bara för man har eller inte har barn. Nja.
Egentligen får jag inte lov att skriva detta, eftersom jag inte är förälder än, mer än att det finns någon i min mage som är helt och hållet beroende av mig. Och eftersom barn är något vi velat ha länge och många i vår omgivning har barn kan jag inte låta bli att dela med mig.
Jag tänkte ge lite exempel på kommentarer.
- Alltså jag fattar inte vad man gjorde innan man hade barn
Typ skaffade sig utbildning, byggde/renoverade hus för att förbereda ett tryggt boende för en familj, jobbade som en idiot för att få världen att gå runt så man faktiskt kan skaffa barn och vara hemma och någon gång leva gott som pensionär, reste för att skaffa sig erfarenheter och breddade sin syn på mänskligheten och världen, tränade för att få en hållbar kropp och förhoppningsvis minska risken för sjukskrivning eller förtidspension, försökte identifiera och hitta sig själv för att kunna bli en så bra människa som möjligt.
- Åh vad skönt det måste vara att inte ha barn och få sova hela nätter
Och hur vet du hur jag sover?
Att jag vaknar var 45:e minut och ligger vaken 20 minuter åt gången, japp det är underbart. Du har iaf något att göra om nätterna, instagram uppdateras inte så ofta på natten och det är inte speciellt populärt att börja städa vid 3 på morgonen.
- Du kan ju vila när du vill och hinner återhämta dig
Ja absolut, jag kan ta ledigt från skolan/jobbet för att sova (vilket jag verkar vara duktig på- att slappna av) istället för att jobba mot en deadline som kan förändra min framtid. Och jag behöver absolut inte vara skärpt när jag är på jobbet/skolan heller. Men visst helgerna har jag ju, om jag inte behöver jobba och eller inte har tentaperiod.
- Åh vad skönt att kunna träna när du vill
Jo jo, det är jätteskönt. Men jag har haft en barnlängtan i 3 år och hade gjort vad som helst för att bli gravid och istället för att sitta hemma och tycka synd om mig själv för att jag inte kan få barn just nu försöker jag få utlopp för mina känslor genom träning- jätteskönt.
Men också för att vända på det
- Skaffa barn är självförvållat
Jag undrar vad din mamma hade sagt om hon hörde dig säga så..
- Att vara gravid är ingen sjukdom
Är du hemma från jobbet om du spyr? Har ränneskita? Har migrän? Mensvärk till och med?
Det är trots allt bevisat att man inte tänker klart alla gånger som gravid. Men jag håller med, det är ingen sjukdom- lite medmänsklighet är det enda som eftersöks.
Det ligger viss ironi bakom detta inlägg men allt är personliga erfarenheter och hur jag har tänkt när jag hört det.
Sen beundrar jag dom som har barn och lyckas uppfostra dom och hålla huvudet högt när livet är tufft. Vid influensatider och man knappt orkar stå på benen så är det några andra som måste ha ens närvaro, uppmärksamhet och tas hand om- vilket man bara gör, för man är förälder.
Tro inget annat- jag känner många superföräldrar och önskar jag blir hälften så bra som dom när vår bebis tittar ut. Men alla människor är lika värda. Föräldrar eller inte.
(undantag typ massmördare etc men det hoppas jag ni förstod)
Jag utmanade ingenting samtidigt som jag körde tungt på det som kändes bra.
Första 4 veckorna var det bara kniiiiip, aktivering och promenader. Jag följde Lofsans mammaträning fram till vecka 9 ungefär. Då kände jag att jag kunde hålla en bra aktivering och efter 5 veckor hemmaträning, utöver de första 4 veckorna, var jag på gymmet igen.
Nu sitter jag här, 6 månader efter förlossningen och ökar vikter allt eftersom. Det är mycket som ska hänga med. Inte bara att kroppen har vart gravid så ska leder, ligament, muskelminne, rörelsemönster och händer hänga med- det tar sin lilla tid.. Längre än vad jag vill ;)
